Chansa och Karisto

Hej alla.
Ok, nu har vi fått två adoptivsöner här i Lusaka och ni med hoppas vi...
Chansa är en kille på 15 eller möjligen 16 år (han ser ut att vara högst tolv) som bor på gatan som flera hundra tusen andra kids här i Zambia. Han har kommit fram till oss ett par gånger på stan och velat ha pengar. Vi har ju med oss 1500 spänn som var vinsten på sista Ugglanfesten, de pengarna hade vi tänkt lämna till nån organisation som vi tyckte verkade vettig men nu har vi beslutat att vi pyntar Chansas skolgång istället. Han berättade att han har en "auntie" i Livingstone som han kan bo hos om han kan ta sig dit och eftersom vi åker dit på fredag så köpte vi en biljett till honom ocksåpå samma buss. När vi kommer dit skall vi leta upp en skola och ordna med skolan så att vi kan betala skolavgiften direkt till administrationen. Pengarna från festen räcker antagligen till avgift och böcker för en termin plus obligatorisk skoluniform.
När vi träffade honom på stan igår gick vi tillsammans och köpte skor, tröja, byxor, kallingar och strumpor och när vi möttes idag kom han springande över gatan som en helt ny liten man. Han hade tvättat sig och var väldigt nöjd. Problemet med Chansa är att han inte pratar nån vidare engelska så han svarar mest bara ja vad man än frågar om så igår, när vi stod och köpte dojjorna gick det förbi en rasta dude i 40-50 årsåldern och gjorde tummen upp så jag sprang ikapp honom (jag vet vad ni tror era j-vla snuskhumrar men rastamän är ett avslutat kapitel i mitt liv) och bekantade mig med honom genom att fråga efter en gammal lusakakompis, en annan rasta som visade sig vara kompis även till denna rastagubbe. Vi frågade om han (Ras Willie) kunde följa med oss när vi skulle träffa Chansa nästa gång och översätta åt oss och han lovade att komma. (Oj detta blir ett konstigt och förvirrat meddelande...)
Anyway, idag när vi satt utanför posten och väntade på Ras Willie kom det fram en annan lite äldre pojke som visade sig vara Chansas storebror. Först var vi lite misstänksamma men vi förstod ganska snart att de verkligen var familj. Storebror heter Karisto och pratar utmärkt engelska och han berättade sin och lillebrors historia för oss. Den är förmodligen väldigt lik de flesta andra barns historia i Zambia. Mamma dog i AIDS 2000 och pojkarna fick bo hos mormor. Pappa "was not a good man" enligt Karisto och han är tydligen också död i vilket fall som helst. När mormor också dog stack pojkarna till Lusaka där Karisto fick plats på ett barnhem men inte Chansa. Barnhemmet fick sen stänga för det var för smutsigt enligt statens normer. Karisto verkade skämmas mycket för att han inte hade kunnat ta hand om sin lillebror. Han tackade oss för att vi hade sett efter Chansa och berättade att han, när han såg Chansa imorse i sina nya kläder, blev väldigt stolt över att se lillebror så fin och ren. "Nu har ni gjort det som jag borde ha gjort men inte har kunnat". Tillslut kom Ras Willie och vi gick och fikade alla fem. Willies tolkning behövdes ju inte längre men det kändes ändå bra att ha en vuxen zambier med i snacket. Karisto har under hela dagen inte bett om en spänn från oss utan bara försökt råda oss hur vi kan hjälpa lillebror. Han säger att han själv inte kan bo hos mostern i Livingstone för han är för gammal, hon kommer inte att ta emot honom men att hon nog kommer försöka hjälpa Chansa eftersom han är yngre.
Chansa är lite lurig, han sniffar lim och jag har pratat med Karisto om det, frågade om han också sniffade och han svarade nog sanningsenligt att ibland när det blir för tufft tar han sig också en sniff för att glömma en stund men Chansa är nog värre tror jag. Karisto säger att om han (Chansa) bor med moster kommer han vara under supervision och då kommer moster se till att han inte sniffar mer. Vi kan ju inte veta, bara hoppas.
Karisto är en riktigt hyvens yngling. Han vill bli pastor. Han tvättar bilar nu utanför posten och får ihop några kronor om dan på det. På nätterna sover bröderna vid ett företag, de betalar vakten 2000 kwacha för att han skall släppa in dom för på trottoaren är det för farligt. Imorse var det nån som försökte sno Chansas nya skor.
Ok, till pudelsns kärna. Vi kan ju inte rimligtvis veta om de här små gossarna är värsta solochvårarna men både Ull och jag tycker att de känns genuina, speciellt den äldre brorsan. Han har svarat ärligt på alla våra frågor även när svaren inte har varit helt till hans fördel. Karisto är mogen och skärpt som fan, hans engelska väldigt bra. Hans dröm är att gå secondary school så att han sen kan söka till universitetet och bli lärare eller präst men han är också realist och säger att det bästa för honom antagligen är att gå något som heter the Lazarus project där de utbildar lite äldre barn till mekaniker, snickare och andra praktiska yrken. Det är billigare. Han önskar att Chansa skall få gå färdigt i skolan (han har bara gått 1an och 2an, sen dog mamman och han fick sluta).
Karisto har som sagt inte bett om något för egen del men vi önskar så klart att vi kan hjälpa båda killarna. Vi kollar på lite olika lösningar. Första steget är alltså att leverera Chansa hos mostern i Livingstone, prata med moster och kolla upp skolor där. Andra steget blir att kolla efter en lösning för Karisto. Ett rum i ett hyfsat område kostar 90 kronor i månaden i hyra och om han får någonstans att bo kanske vi kan hjälpa honom också att gå färdigt skolan.
Vi vill ha hjälp av er som känner att ni kan avvara en hundring i månaden. Vi kan ju alla ge pengar till olika organisationer och insamlingar enligt förmåga men vi kan också slå oss ihop och hjälpa de här två killarna ordentligt, se till att de verkligen får en plattform i livet för att sen i sin tur kanske kunna hjälpa andra i samma situation. Det blir inte direkt något kortsiktigt åtagande. Vi får räkna med några år...
Om ni vill vara med kan ni väl skriva så vi kan få ett hum om hur mycket vi kommer ha att röra oss med så vi inte lovar för mycket. Praktikaliteter kan vi ju ta senare för vi har som sagt redan lite pengar från festen. Om ni vill fråga mer så fråga på, lite svårt att dra hela storyn och alla våra konversationer med killarna här på bloggen.
kram stina