Ok, gott folk, o nu menar jag verkligen det GODA folket, det vill saga alla ni som gatt med pa att hjalpa da fattiga stackarna i Afrika, det ar dags att skrida till verket nu! Vad jag vet ar det Lin, Oscar, Linda, Pata, jag o Stina an sa lange, men misstanker att det ar nan mer, nan som ar kompis med Stina, kan det va Cecilia? Lite dalig koll, men nu behovs pengarma verkligen. Jag ar tillbaka i Lusaka o har traffat pa Caristo, Chansas storebror. Helt pa eget bevag har jag gatt med pa att vi ska hjalpa hans moster med hyran till ett litet hus som hon, Caristo o hennes sex sma orphans kan bo i. Som det ser ut nu sa kostar huset 1000 i manaden o jag har sagt att vi kan bidra med 300, men allra helst skulle jag se att vi kunde ge lite mer da mostern ar arbetslos o egentligen inte har nagon inkomst. Det andra ni ar med o betalar pa ar Chansas barnhemsavgift vilken ar 40 dollar i manaden, dvs ca 300 kr. Eftersom jag inte vet exakt vilka som ar med skulle det va jattebra om ni kunde konfirmera sa fort som mojligt. Sa kara ni, satt in 200 kr var pa konto: 5353-0026786 (SEB) sa fort ni bara kan, o skriv namn sa jag vet vem det ar ifran! Vet att det bara ar 100 i manaden men nu har det gatt nastan 3 manader sa ni har val hunnit spara lite nu va? O det dar med kontot ar bara en tillfallig losning, far ordna ett annat nar vi kommer hem! Annars for er som undrar hur vi har det sa kan jag saga att allt ar bra, Stina ar kvar i Maputo ett tag till, o jag ar som sagt i Lusaka pa vag hemat. Hoppas att ni alla har det bra, o ses snart!

Maputo 24 januari

Nu ar det Ewa som skriver:
Halsninga fr min halsoresa i Afrika! Sol, salta bad, nyttig mat, massor av frukt, massor av somn och inget nattsudd. Det ar harligt! Jag e fortfarande blekast av oss tre...
Vi sitter pa ett skitmysigt internetcafe i Maputo och svetten rinner. Har bredvid ar ett konstgalleri vi har varit o kollat pa bl a statyer gjorda av gamla vapen. Ikvall ska vi ga o fa massage! Det ska bli skont f jag har lite ont i ryggen - antagligen fr att igar ha hoppat runt i vagorna vid Macanetas (en timme utanfor Maputo) kritvita strand...
Jag tror att jag har drabbats av nan slags forbannelse f dom andra brudarna mar bra hela tiden medans jag far blasor under fotterna sa jag inte kan ga, solallergi sa halva ansiktet svullnar upp, branner mig pa maneter och far blamarken efter surfbradan.
Maputo ar jattefint m stora trad pa alla gatorna o vackra gamla portugisiska hus. Och har kan man t o m ga utanfor dorren nar det ar morkt!! Det kanns namligen lite instangt att hela tiden inte kunna ga ut efter morkrets inbrott. Maputo rekommenderas starkt att aka till!!
Vi har atit fantastisk mat har, bl a pa en marknad dar man forst kopte sin fisk o sen gick t en restaurang dar dom lagade t den.
Det blev ingen hastridning i Durban f vi hann inte - dagarna gar sa fort hela tiden! Imorgon (tors) lamnar jag Maputo f att sen ta flyget hem ifran Durban pa lordag. Bussarna gar inte varje dag. Funderade pa att rida innan jag drar men det blir nog en dag t av surf i Durban. Rider gor jag ju hemma.

Annars sa sover jag o Ull som sma bjornar som gatt i ide - Stina tycker nog vi e skittrakiga pa kvallarna f vi lagger oss latt halv 10, 10. Fast i o f sig sa lagger Stina sig ocksa flera timmar tidigare enligt hennes dygnsrytm. I natt har det varit GAALET varmt. Nar man flyttade sig i sangen var det stora vata flackar dar man legat. Inge skont.
Stina o Ull flyttar in pa Avenida Olof Palme(!) imorgon hos en kanadensisk kille som har en jattefin lagenhet m ett tomt sovrum. Stina ska stanna i Maputo en manad f att plugga portugisiska. Vart hostel ligger for ovrigt pa Avenida Mao Tse Tung... Det e valdigt revolutionart har. Bara en massa namn pa kommunister pa gatorna. Mocambiques flagga har tre symboler: en bok, en hacka och en AK4.
Chiao!! Ses snart! Hoppas snon e kvar nar jag kommer f det ar i alla fall roligare an regn. Kramar Ewa

update

Hej alla,
Ok, vi suger på att skriva blogg. Förlåt. Som framgår av bilderna på andra sidan är vi nu i Syd Afrika, Durban, där vi lever lyxliv. Just nu är Ull och Ewa inne i stan och surfar. Själv sitter jag vid datorn och försöker jobba så att vi kan åka vidare till Mozambique. De närmstadagarnas planer innehåller hästsafari som jag ju lovade Ull i födelsedagspresent samt skate för mig och Ewa, hon tog med sig våra brädor. Sen då till Mozambique på fredag, Maputo först och nån ö utanför som Simon pratat om sen till Xai-Xai några timmar ovanför huvudstaden.
Vi (jag och Ull) kom hit på tisdaf efter en lång lång resa. Vi åkte från Lusaka på fredagen den 5e. Buss till Harare i Zimbabwe. I Zimbabwe hamnade vi i knipa då det visade sig att man inte kan ta ut pengar på banken (för växlingskursen är så usel) och vi hade inga cash med oss, bara lite zambiska kwacha. Efter många om och men och ett dygn med mycke nervöst grubbel, vi hade ju inte ens pengar till bussen ut, fick vi tillslut hjälp att växla våra ynkliga kwacha på svarta marknaden. Första natten bodde vi på ett ok hostel i en förort, vi hade inte fattat att vi inte hade råd än, och sen andra natten flyttade vi till mitt gamla tillhåll Paw-Paw lodge inne i stan där ett rum, av uppenbara skäl inte kostade mer än 40 spänn för två personer... Snusk i kvadrat. Mängder med begagnade och obegagnade kådisar under sängen och mögel över hela väggen. Vi behöll kläderna på när vi sov... Jag hade iallafall under vårt dygn i Harare lyckats få en adress till en av mina gamla vänner så när jag är klar i Mozambique tänker jag leta upp Ras Buli som bor i nån musikstudio på landet, i Kwe Kwe. En ännu längre bussresa följde så till Johannesburg där vi tog in en natt på Formula One. Total lyx! Billigt som f-n i Syd Afrika! En stor klase kärnfria vindruvor- 2 spänn! Skulle nog båda gärna stannat i Joburg som kändes otroligt coolt och stort och spännande (och farligt) men nu skulle vi ju åka och hämta upp blekfisen i Durban så vi satte oss på ännu en buss och hamnade tillslut på Anstey´s beach back-packers i Bluff, Durban. Nåt vidare Afrika är det väl inte här men så himla skönt! Vi har en lägenhet med dusch och fullt utrustat kök och 1 minut till stranden så vi har liksom inte stressat för att komma härifrån direkt.
Nu skall jag jobba men nu vet ni åtminstonde var vi finns. Och att vi har det fett i solen och havet under vajande palmer.

GOD JUL!!!!!

Idag har varit en fantastisk dag! Vi har varit vid fallen och haft det sjukt sjukt perfekt och alldeles underbart. Jag har varit vid fallen flera gånger tidigare men knappast trott att jag en dag skulle bada i dom!! Kolla sista bilden, där finns en röd ring. Där badade vi! En liten liten kant och sen 130 meter rakt ner i den kokande grytan. Vi vadade över floden med tre killar som kunde vägen. Bitvis var det så strömt att det var svårt att hålla kvar fötterna trots att vattnet sällan gick över knäna. Oroa er inte mapa, killarna visste precis var man skulle gå. Otrolig julafton...
Vi kom hit till Vic Falls i fredags. Hade med oss Chansa men när vi kom fram visade det sig att han inte hade en aning om var hans auntie fanns längre... Första natten fick han sova på en madrass på golvet i vårt rum. Andra dan gick vi runt och frågade folk om de kände Mary Mwanza... Det gjorde ingen. Antagligen har hon väl gift sig eller dött eller flyttat. Så träffade vi Mercy, en underbar kvinna som jobbar på en vegetarisk restaurang. Hon visste råd. Ett barnhem med bara 6 barn här i Livingstone. Så vi gick dit alla fyra, Mercy, Ull, Chansa och jag och jo, de hade faktiskt plats. Den 29e skall han få flytta in på Kwathu childrens home och där kommer Ull och jag och Oscar och Lin att sponsra honom så att han kan gå i skolan. Han kommer att få privatlektioner av en volontär eftersom han är så efter. Chansa är överlycklig. Idag skickade vi tillbaka honom till Lusaka för att sen skicka hit honom igen den 29e. Själva stannar vi här tills på onsdag. Vi skall på forsränning!!!
Just det, vi öppnade julklappar också! Tack för tomten Lotta, han får bli vår maskot nu, superfin!!!
puss och kram och GOD JUL alla kära
Stina och Ull

ok, nu blev det fel, de skall ju va på andra bloggen egentligen...

ull och mat, hennes bästa

cheetas på Munda Wanga

snyggaste bata dojjorna, 40 spänn

vårt hem i lusaka

mangoplockande man

Ny dag

Idag har vi hängt med Caristo och Chansa igen. Det var Caristos tur att få skor och kläder. Chansa fick en ABC övningsbok av Ull och blev så ivrig att han knappt ville släppa den för att äta... Han kan inte ens skriva sitt eget namn, han känner inte heller igen det när han ser det skrivet så Ull har haft god nytta av sina erfarenheter från Mosippan idag. Caristo hjälpte också till, han är otroligt mjuk och beskyddande mot sin lillebror och jag tror att han är lite ledsen att Chansa skall åka imorgon. Å andra sidan lär det bli mycket lättare för honom att klara sig när han slipper ha ansvar även för lillebror. Chansa däremot är sprudlande glad över att få åka till Livingstone och moster. Det blir nog bra..
Igår eftermiddag gick Ull och jag till Svenska skolan. Det är inte samma som jag gick på, den flyttade i slutet av 80-talet och numera är det inte ens en skola utan "svenska klubben". Biblioteket hade däremot kvar samma böcker som fanns när jag gick där och på låntagarkortet i en av böckerna hittade jag mammas underskrift!! Bisarrt, från 1982. Vi skall gå dit nu igen för där finns värsta fina pooooolen!
So long,
Stina

Chansa och Karisto

Hej alla.
Ok, nu har vi fått två adoptivsöner här i Lusaka och ni med hoppas vi...
Chansa är en kille på 15 eller möjligen 16 år (han ser ut att vara högst tolv) som bor på gatan som flera hundra tusen andra kids här i Zambia. Han har kommit fram till oss ett par gånger på stan och velat ha pengar. Vi har ju med oss 1500 spänn som var vinsten på sista Ugglanfesten, de pengarna hade vi tänkt lämna till nån organisation som vi tyckte verkade vettig men nu har vi beslutat att vi pyntar Chansas skolgång istället. Han berättade att han har en "auntie" i Livingstone som han kan bo hos om han kan ta sig dit och eftersom vi åker dit på fredag så köpte vi en biljett till honom ocksåpå samma buss. När vi kommer dit skall vi leta upp en skola och ordna med skolan så att vi kan betala skolavgiften direkt till administrationen. Pengarna från festen räcker antagligen till avgift och böcker för en termin plus obligatorisk skoluniform.
När vi träffade honom på stan igår gick vi tillsammans och köpte skor, tröja, byxor, kallingar och strumpor och när vi möttes idag kom han springande över gatan som en helt ny liten man. Han hade tvättat sig och var väldigt nöjd. Problemet med Chansa är att han inte pratar nån vidare engelska så han svarar mest bara ja vad man än frågar om så igår, när vi stod och köpte dojjorna gick det förbi en rasta dude i 40-50 årsåldern och gjorde tummen upp så jag sprang ikapp honom (jag vet vad ni tror era j-vla snuskhumrar men rastamän är ett avslutat kapitel i mitt liv) och bekantade mig med honom genom att fråga efter en gammal lusakakompis, en annan rasta som visade sig vara kompis även till denna rastagubbe. Vi frågade om han (Ras Willie) kunde följa med oss när vi skulle träffa Chansa nästa gång och översätta åt oss och han lovade att komma. (Oj detta blir ett konstigt och förvirrat meddelande...)
Anyway, idag när vi satt utanför posten och väntade på Ras Willie kom det fram en annan lite äldre pojke som visade sig vara Chansas storebror. Först var vi lite misstänksamma men vi förstod ganska snart att de verkligen var familj. Storebror heter Karisto och pratar utmärkt engelska och han berättade sin och lillebrors historia för oss. Den är förmodligen väldigt lik de flesta andra barns historia i Zambia. Mamma dog i AIDS 2000 och pojkarna fick bo hos mormor. Pappa "was not a good man" enligt Karisto och han är tydligen också död i vilket fall som helst. När mormor också dog stack pojkarna till Lusaka där Karisto fick plats på ett barnhem men inte Chansa. Barnhemmet fick sen stänga för det var för smutsigt enligt statens normer. Karisto verkade skämmas mycket för att han inte hade kunnat ta hand om sin lillebror. Han tackade oss för att vi hade sett efter Chansa och berättade att han, när han såg Chansa imorse i sina nya kläder, blev väldigt stolt över att se lillebror så fin och ren. "Nu har ni gjort det som jag borde ha gjort men inte har kunnat". Tillslut kom Ras Willie och vi gick och fikade alla fem. Willies tolkning behövdes ju inte längre men det kändes ändå bra att ha en vuxen zambier med i snacket. Karisto har under hela dagen inte bett om en spänn från oss utan bara försökt råda oss hur vi kan hjälpa lillebror. Han säger att han själv inte kan bo hos mostern i Livingstone för han är för gammal, hon kommer inte att ta emot honom men att hon nog kommer försöka hjälpa Chansa eftersom han är yngre.
Chansa är lite lurig, han sniffar lim och jag har pratat med Karisto om det, frågade om han också sniffade och han svarade nog sanningsenligt att ibland när det blir för tufft tar han sig också en sniff för att glömma en stund men Chansa är nog värre tror jag. Karisto säger att om han (Chansa) bor med moster kommer han vara under supervision och då kommer moster se till att han inte sniffar mer. Vi kan ju inte veta, bara hoppas.
Karisto är en riktigt hyvens yngling. Han vill bli pastor. Han tvättar bilar nu utanför posten och får ihop några kronor om dan på det. På nätterna sover bröderna vid ett företag, de betalar vakten 2000 kwacha för att han skall släppa in dom för på trottoaren är det för farligt. Imorse var det nån som försökte sno Chansas nya skor.
Ok, till pudelsns kärna. Vi kan ju inte rimligtvis veta om de här små gossarna är värsta solochvårarna men både Ull och jag tycker att de känns genuina, speciellt den äldre brorsan. Han har svarat ärligt på alla våra frågor även när svaren inte har varit helt till hans fördel. Karisto är mogen och skärpt som fan, hans engelska väldigt bra. Hans dröm är att gå secondary school så att han sen kan söka till universitetet och bli lärare eller präst men han är också realist och säger att det bästa för honom antagligen är att gå något som heter the Lazarus project där de utbildar lite äldre barn till mekaniker, snickare och andra praktiska yrken. Det är billigare. Han önskar att Chansa skall få gå färdigt i skolan (han har bara gått 1an och 2an, sen dog mamman och han fick sluta).
Karisto har som sagt inte bett om något för egen del men vi önskar så klart att vi kan hjälpa båda killarna. Vi kollar på lite olika lösningar. Första steget är alltså att leverera Chansa hos mostern i Livingstone, prata med moster och kolla upp skolor där. Andra steget blir att kolla efter en lösning för Karisto. Ett rum i ett hyfsat område kostar 90 kronor i månaden i hyra och om han får någonstans att bo kanske vi kan hjälpa honom också att gå färdigt skolan.
Vi vill ha hjälp av er som känner att ni kan avvara en hundring i månaden. Vi kan ju alla ge pengar till olika organisationer och insamlingar enligt förmåga men vi kan också slå oss ihop och hjälpa de här två killarna ordentligt, se till att de verkligen får en plattform i livet för att sen i sin tur kanske kunna hjälpa andra i samma situation. Det blir inte direkt något kortsiktigt åtagande. Vi får räkna med några år...
Om ni vill vara med kan ni väl skriva så vi kan få ett hum om hur mycket vi kommer ha att röra oss med så vi inte lovar för mycket. Praktikaliteter kan vi ju ta senare för vi har som sagt redan lite pengar från festen. Om ni vill fråga mer så fråga på, lite svårt att dra hela storyn och alla våra konversationer med killarna här på bloggen.
kram stina

Hej alla i alskade gamla sverige! Tankte jag skulle passa pa att tacka for alla fina grattisonskningar pa detta valdigt effektiva, om an nagot opersonliga satt! Tack! Hade en finfin dag med Stina i vasterlandskt tecken, tillbringade sa gott som hela dagen pa en otroligt modern(med afrikamatt matt...) galleria, dar vi verkligen shoppade loss. Stina kopte ett par snygga gympadojor pa bata o vi kopte bada ett par kardborresandaler. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle aga ett par sana, o annu mindre kopa dem sjalv, det fulaste jag vet. Men fasen va skona de var. O man maste ju ha sana nar man ska aka flotte sager stina, aterstar att se. Sen kopte vi lite trojor, blusar (haha, vilket ord!) o byxor ocksa. Jobbigt att man maste byta ut sin garderob hela tiden, helt olika kladbehov i Zambia jamfort med Tanzania. I T. var det sa hett att man knappt kunde andas, o har ar det nastan tom svalt ibland. I ovrigt gick dagen i gratens tecken. Fick varldens finaste present av Lin, ett band med massa grattishalsningar fran alla darhemma. Var jag inte hemsjuk redan (det var jag) sa blev jag det nu. Borjade saklart grata nar jag horde alla, o sen varje gang jag tankte pa det, o hur omtanksamma alla ar. Jag tycker inte att jag ar en lipsill, men nat har hant med mej har, har nog aldrig gratit sa mycket i hela mitt liv. Sa fort nat ar lite fint eller sorgligt eller ingenting bolar jag. Stackars Stina... Tror iof att Lariamet kan ha paverkat mej. Har bytt nu, far se om det blir battre, skulle ha lyssnat pa Pata, envis o dum! O snal. Men har hittat en lokal medicin som kostade ca 70 kr for fyra manader, lojligt billigt, far se om det funkar. Annars ar malaria o profylax stora samtalsamnet har, alla har historier o varningar, var jag inte paranoid innan sa blev jag val det nu. Vi har varit lite daliga pa bloggandet pa sistone, men det gar ju sa laaangsamt. Har dock hittat tradlos connection pa vart rum, anvander det just nu. Far passa pa nar Stina ar upptagen med annat, vad hon nu gor. Finns saklart massor att skriva om, eftersom vi inte varit sa flitiga bloggare pa sistone, men vet inte vad jag ska valja, tror jag overlater at stina. Tror hon ska jobba idag, o jag ska isf ga o kopa lite julklappar at henne. Nat maste vi ju oppna, utover lottas julklapp som hon skickade med som vi for ovrigt ar hemskt nyfikna på!

Fel fel fel

Tydligen är det inte numret som står på paketet som är ens telefonnummer här så numrena jag skrev häromdan funkar inte. Mitt är +260 (0)99967105 och Ulls är +260 (0)99967104 så om det nu mot förmodan är någon som faktiskt smsat så har de alltså inte nått fram... Försök gärna igen med de nya numren!
Stina