GOD JUL!!!!!

Idag har varit en fantastisk dag! Vi har varit vid fallen och haft det sjukt sjukt perfekt och alldeles underbart. Jag har varit vid fallen flera gånger tidigare men knappast trott att jag en dag skulle bada i dom!! Kolla sista bilden, där finns en röd ring. Där badade vi! En liten liten kant och sen 130 meter rakt ner i den kokande grytan. Vi vadade över floden med tre killar som kunde vägen. Bitvis var det så strömt att det var svårt att hålla kvar fötterna trots att vattnet sällan gick över knäna. Oroa er inte mapa, killarna visste precis var man skulle gå. Otrolig julafton...
Vi kom hit till Vic Falls i fredags. Hade med oss Chansa men när vi kom fram visade det sig att han inte hade en aning om var hans auntie fanns längre... Första natten fick han sova på en madrass på golvet i vårt rum. Andra dan gick vi runt och frågade folk om de kände Mary Mwanza... Det gjorde ingen. Antagligen har hon väl gift sig eller dött eller flyttat. Så träffade vi Mercy, en underbar kvinna som jobbar på en vegetarisk restaurang. Hon visste råd. Ett barnhem med bara 6 barn här i Livingstone. Så vi gick dit alla fyra, Mercy, Ull, Chansa och jag och jo, de hade faktiskt plats. Den 29e skall han få flytta in på Kwathu childrens home och där kommer Ull och jag och Oscar och Lin att sponsra honom så att han kan gå i skolan. Han kommer att få privatlektioner av en volontär eftersom han är så efter. Chansa är överlycklig. Idag skickade vi tillbaka honom till Lusaka för att sen skicka hit honom igen den 29e. Själva stannar vi här tills på onsdag. Vi skall på forsränning!!!
Just det, vi öppnade julklappar också! Tack för tomten Lotta, han får bli vår maskot nu, superfin!!!
puss och kram och GOD JUL alla kära
Stina och Ull

ok, nu blev det fel, de skall ju va på andra bloggen egentligen...

ull och mat, hennes bästa

cheetas på Munda Wanga

snyggaste bata dojjorna, 40 spänn

vårt hem i lusaka

mangoplockande man

Ny dag

Idag har vi hängt med Caristo och Chansa igen. Det var Caristos tur att få skor och kläder. Chansa fick en ABC övningsbok av Ull och blev så ivrig att han knappt ville släppa den för att äta... Han kan inte ens skriva sitt eget namn, han känner inte heller igen det när han ser det skrivet så Ull har haft god nytta av sina erfarenheter från Mosippan idag. Caristo hjälpte också till, han är otroligt mjuk och beskyddande mot sin lillebror och jag tror att han är lite ledsen att Chansa skall åka imorgon. Å andra sidan lär det bli mycket lättare för honom att klara sig när han slipper ha ansvar även för lillebror. Chansa däremot är sprudlande glad över att få åka till Livingstone och moster. Det blir nog bra..
Igår eftermiddag gick Ull och jag till Svenska skolan. Det är inte samma som jag gick på, den flyttade i slutet av 80-talet och numera är det inte ens en skola utan "svenska klubben". Biblioteket hade däremot kvar samma böcker som fanns när jag gick där och på låntagarkortet i en av böckerna hittade jag mammas underskrift!! Bisarrt, från 1982. Vi skall gå dit nu igen för där finns värsta fina pooooolen!
So long,
Stina

Chansa och Karisto

Hej alla.
Ok, nu har vi fått två adoptivsöner här i Lusaka och ni med hoppas vi...
Chansa är en kille på 15 eller möjligen 16 år (han ser ut att vara högst tolv) som bor på gatan som flera hundra tusen andra kids här i Zambia. Han har kommit fram till oss ett par gånger på stan och velat ha pengar. Vi har ju med oss 1500 spänn som var vinsten på sista Ugglanfesten, de pengarna hade vi tänkt lämna till nån organisation som vi tyckte verkade vettig men nu har vi beslutat att vi pyntar Chansas skolgång istället. Han berättade att han har en "auntie" i Livingstone som han kan bo hos om han kan ta sig dit och eftersom vi åker dit på fredag så köpte vi en biljett till honom ocksåpå samma buss. När vi kommer dit skall vi leta upp en skola och ordna med skolan så att vi kan betala skolavgiften direkt till administrationen. Pengarna från festen räcker antagligen till avgift och böcker för en termin plus obligatorisk skoluniform.
När vi träffade honom på stan igår gick vi tillsammans och köpte skor, tröja, byxor, kallingar och strumpor och när vi möttes idag kom han springande över gatan som en helt ny liten man. Han hade tvättat sig och var väldigt nöjd. Problemet med Chansa är att han inte pratar nån vidare engelska så han svarar mest bara ja vad man än frågar om så igår, när vi stod och köpte dojjorna gick det förbi en rasta dude i 40-50 årsåldern och gjorde tummen upp så jag sprang ikapp honom (jag vet vad ni tror era j-vla snuskhumrar men rastamän är ett avslutat kapitel i mitt liv) och bekantade mig med honom genom att fråga efter en gammal lusakakompis, en annan rasta som visade sig vara kompis även till denna rastagubbe. Vi frågade om han (Ras Willie) kunde följa med oss när vi skulle träffa Chansa nästa gång och översätta åt oss och han lovade att komma. (Oj detta blir ett konstigt och förvirrat meddelande...)
Anyway, idag när vi satt utanför posten och väntade på Ras Willie kom det fram en annan lite äldre pojke som visade sig vara Chansas storebror. Först var vi lite misstänksamma men vi förstod ganska snart att de verkligen var familj. Storebror heter Karisto och pratar utmärkt engelska och han berättade sin och lillebrors historia för oss. Den är förmodligen väldigt lik de flesta andra barns historia i Zambia. Mamma dog i AIDS 2000 och pojkarna fick bo hos mormor. Pappa "was not a good man" enligt Karisto och han är tydligen också död i vilket fall som helst. När mormor också dog stack pojkarna till Lusaka där Karisto fick plats på ett barnhem men inte Chansa. Barnhemmet fick sen stänga för det var för smutsigt enligt statens normer. Karisto verkade skämmas mycket för att han inte hade kunnat ta hand om sin lillebror. Han tackade oss för att vi hade sett efter Chansa och berättade att han, när han såg Chansa imorse i sina nya kläder, blev väldigt stolt över att se lillebror så fin och ren. "Nu har ni gjort det som jag borde ha gjort men inte har kunnat". Tillslut kom Ras Willie och vi gick och fikade alla fem. Willies tolkning behövdes ju inte längre men det kändes ändå bra att ha en vuxen zambier med i snacket. Karisto har under hela dagen inte bett om en spänn från oss utan bara försökt råda oss hur vi kan hjälpa lillebror. Han säger att han själv inte kan bo hos mostern i Livingstone för han är för gammal, hon kommer inte att ta emot honom men att hon nog kommer försöka hjälpa Chansa eftersom han är yngre.
Chansa är lite lurig, han sniffar lim och jag har pratat med Karisto om det, frågade om han också sniffade och han svarade nog sanningsenligt att ibland när det blir för tufft tar han sig också en sniff för att glömma en stund men Chansa är nog värre tror jag. Karisto säger att om han (Chansa) bor med moster kommer han vara under supervision och då kommer moster se till att han inte sniffar mer. Vi kan ju inte veta, bara hoppas.
Karisto är en riktigt hyvens yngling. Han vill bli pastor. Han tvättar bilar nu utanför posten och får ihop några kronor om dan på det. På nätterna sover bröderna vid ett företag, de betalar vakten 2000 kwacha för att han skall släppa in dom för på trottoaren är det för farligt. Imorse var det nån som försökte sno Chansas nya skor.
Ok, till pudelsns kärna. Vi kan ju inte rimligtvis veta om de här små gossarna är värsta solochvårarna men både Ull och jag tycker att de känns genuina, speciellt den äldre brorsan. Han har svarat ärligt på alla våra frågor även när svaren inte har varit helt till hans fördel. Karisto är mogen och skärpt som fan, hans engelska väldigt bra. Hans dröm är att gå secondary school så att han sen kan söka till universitetet och bli lärare eller präst men han är också realist och säger att det bästa för honom antagligen är att gå något som heter the Lazarus project där de utbildar lite äldre barn till mekaniker, snickare och andra praktiska yrken. Det är billigare. Han önskar att Chansa skall få gå färdigt i skolan (han har bara gått 1an och 2an, sen dog mamman och han fick sluta).
Karisto har som sagt inte bett om något för egen del men vi önskar så klart att vi kan hjälpa båda killarna. Vi kollar på lite olika lösningar. Första steget är alltså att leverera Chansa hos mostern i Livingstone, prata med moster och kolla upp skolor där. Andra steget blir att kolla efter en lösning för Karisto. Ett rum i ett hyfsat område kostar 90 kronor i månaden i hyra och om han får någonstans att bo kanske vi kan hjälpa honom också att gå färdigt skolan.
Vi vill ha hjälp av er som känner att ni kan avvara en hundring i månaden. Vi kan ju alla ge pengar till olika organisationer och insamlingar enligt förmåga men vi kan också slå oss ihop och hjälpa de här två killarna ordentligt, se till att de verkligen får en plattform i livet för att sen i sin tur kanske kunna hjälpa andra i samma situation. Det blir inte direkt något kortsiktigt åtagande. Vi får räkna med några år...
Om ni vill vara med kan ni väl skriva så vi kan få ett hum om hur mycket vi kommer ha att röra oss med så vi inte lovar för mycket. Praktikaliteter kan vi ju ta senare för vi har som sagt redan lite pengar från festen. Om ni vill fråga mer så fråga på, lite svårt att dra hela storyn och alla våra konversationer med killarna här på bloggen.
kram stina

Hej alla i alskade gamla sverige! Tankte jag skulle passa pa att tacka for alla fina grattisonskningar pa detta valdigt effektiva, om an nagot opersonliga satt! Tack! Hade en finfin dag med Stina i vasterlandskt tecken, tillbringade sa gott som hela dagen pa en otroligt modern(med afrikamatt matt...) galleria, dar vi verkligen shoppade loss. Stina kopte ett par snygga gympadojor pa bata o vi kopte bada ett par kardborresandaler. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle aga ett par sana, o annu mindre kopa dem sjalv, det fulaste jag vet. Men fasen va skona de var. O man maste ju ha sana nar man ska aka flotte sager stina, aterstar att se. Sen kopte vi lite trojor, blusar (haha, vilket ord!) o byxor ocksa. Jobbigt att man maste byta ut sin garderob hela tiden, helt olika kladbehov i Zambia jamfort med Tanzania. I T. var det sa hett att man knappt kunde andas, o har ar det nastan tom svalt ibland. I ovrigt gick dagen i gratens tecken. Fick varldens finaste present av Lin, ett band med massa grattishalsningar fran alla darhemma. Var jag inte hemsjuk redan (det var jag) sa blev jag det nu. Borjade saklart grata nar jag horde alla, o sen varje gang jag tankte pa det, o hur omtanksamma alla ar. Jag tycker inte att jag ar en lipsill, men nat har hant med mej har, har nog aldrig gratit sa mycket i hela mitt liv. Sa fort nat ar lite fint eller sorgligt eller ingenting bolar jag. Stackars Stina... Tror iof att Lariamet kan ha paverkat mej. Har bytt nu, far se om det blir battre, skulle ha lyssnat pa Pata, envis o dum! O snal. Men har hittat en lokal medicin som kostade ca 70 kr for fyra manader, lojligt billigt, far se om det funkar. Annars ar malaria o profylax stora samtalsamnet har, alla har historier o varningar, var jag inte paranoid innan sa blev jag val det nu. Vi har varit lite daliga pa bloggandet pa sistone, men det gar ju sa laaangsamt. Har dock hittat tradlos connection pa vart rum, anvander det just nu. Far passa pa nar Stina ar upptagen med annat, vad hon nu gor. Finns saklart massor att skriva om, eftersom vi inte varit sa flitiga bloggare pa sistone, men vet inte vad jag ska valja, tror jag overlater at stina. Tror hon ska jobba idag, o jag ska isf ga o kopa lite julklappar at henne. Nat maste vi ju oppna, utover lottas julklapp som hon skickade med som vi for ovrigt ar hemskt nyfikna på!

Fel fel fel

Tydligen är det inte numret som står på paketet som är ens telefonnummer här så numrena jag skrev häromdan funkar inte. Mitt är +260 (0)99967105 och Ulls är +260 (0)99967104 så om det nu mot förmodan är någon som faktiskt smsat så har de alltså inte nått fram... Försök gärna igen med de nya numren!
Stina

Ok gott folk, massor av nya bilder pa bildbloggen!!
Val mott och kram fran poolkanten pa Pamodzi Hotel i Lusaka.

93 dollar

Så mycket kostade det idag när jag fick en rostig spik i foten. Har fått stelkrampsspruta och penicillin på IST clinic, den fräschaste klinik jag varit på nån gång. Jaja, får väl tillbaka på försäkringen om jag lyckas lista ut hur man går tillväga.
Igår var vi i Paradiset. Bongoyo Island precis utanför Dar, skall lägga ut bilder sen men nu skall vi gå och kolla på ett hus.
Kram

sugig utekvall...

Jaha, da fick jag det roliga jobbet, summera en utekvall som jag helst glommer. Hade som sagt fatt tips om en bra klubb, garden bistro, av en kille (Eddy) som kom fran Tanzania men bott i Sverige de senaste tio aren. Alltsa tankte vi att han nog hade lite koll pa vad som kunde tankas va kul for oss. Det hade han inte. Stallet kostade 10000 Tsh, dvs ca 50 skr, inte mkt for oss men en smarre formogenhet har. Visserligen fick man drinkbiljetter for pengarna, men det har systemet garanterar att inga fattiga som inte kan betala for sej slapps in. Redan det var ju en varningssignal, o nar vi kom in visade det sej att publiken nastan uteslutande bestod av vita o indier. Skittrakig kombination. Och saklart de obligatoriska working girlsen. Musiken var mest mainstream radiopop, o vart sallskap (Eddy o hans sliskiga kompis) var verkligen inga hojdare heller. Det var som att komma in pa ett upphottat smastadsdisko for tio ar sedan, inte alls vad vi var ute efter. For att gora det lite roligare tog jag till det gamla vanliga tricket, dvs alkohol, men inte ens det hjalpte. Vi gick ut hart med varsin frozen margharita, min var faktiskt ganska god, men stinas smakade peck, tror hon gav upp da, men inte jag! Dodsstoten for mej kom nar Eddys otacka kompis, efter att en langre tids oversitteri o drygt beteende (som for ovrigt bara bemottes med trevlighet tillbaka, san e ju jag!) forsokte ragga pa mej, uark!! Genom att erbjuda fotmassage, kan det bli mer patetiskt? For forsta gangen i mitt liv sa jag nej till en massage... Det enda positiva med kvallen var nog att slisket faktiskt inte ar Tanzanier langre, han ar spanjor, har antagligen blivit forstord av Spanien. Akta tanzanier ar inte alls sahar!

Igar kom vi hem fran Bagamoyo igen. Pata, du hade ratt, stranden suger. Vattnet var varmare an luften! Det ar sa langgrunt sa nar man gar i branner man sig nastan, inte riktigt vad man behover nar man redan kokar. Fast Bagamoyo i allmanhet var nice, en stad med mycke historia och ett fantastiskt lugnt tempo och nastan inga bilar. Sandiga dirt-roads i vild gronska och fantastiska ruiner fran araber, engelsman och tyskar. Och havet. Och trevligt folk. Vi larde nagra unga killar spela yatzy.
Vagen hem i Dalladallan var ytterst roande, bla passerade vi "Highland shoppingcenter" som bestod av en 2 m2 stor kiosk men bast av alla var "Nigger 4 life hair cutting saloon".
Nar vi kom hem igar bestamde vi oss for att ga pa disco. Garden Bistro rekommenderades. Jag overlater at ull att beskriva kvallens aventyr.
Ett meddelande bara till alla. Det verkar som om vi inte kan skicka sms till er om inte ni skickar till oss forst. De vi skickar kommer inte fram men om vi svarar pa sms som nan skickat till oss verkar det funka sa det vore skitkul om ni messar forst...
Plus att det e mycke roligare att skriva blogg om vi vet om ni laser den overhuvudtaget sa lamna garna en halsning har nere nar ni har kollat.
ok, nu skall vi aka ut till Bongoyo Island, en obebodd o strax utanfor Dar, ett tips fran Pata. Baten tar en halvtimme och jag tror att vi kanske far aka Dhow ut. Sa nu kanske det antligen blir lite suktbilder varda namnet nar vi kommer hem ikvall.
Just det, sen har vi fatt bostad! Just nu har vi tva options, bada tva ar har ute pa Msasani dar vi bor pa hostlet. Det ena ar ett rum som vi far dela hos nan som kanner agaren till hostlet, det andra ar en liten gaststuga pa tomten hos nan dude som svarat pa var annons.
Nu lamnar jag over till Ull
Kram

Har fått mail från Zappa som tydligen hjälper Marcus med psykologiläxorna och verkar leva det ljuva livet hos honom och Elisabeth.
Idag har vi åkt Dalladalla jättelångt i hettan till järnvägstationen en bra bit utanför stan. Vi har köpt biljetter i 1a klass liggvagn till tåget nästa tisdag (275 spänn per skalle). Tydligen skall vi vara framme i Lusaka, Zambia på torsdagmorgon men vi räknar inte med det, enligt alla rapporter är det väldigt ovanligt att tåget kommer i tid så kanske är vi framme på torsdagkväll istället...
Imorgon åker vi till Bagamoyo en timme från Dar längs kusten. Enligt Pata suger stranden där men vi åker ändå. http://www.tano.no/eng/guesthouse.htm
Just det, vi har käkat pizza idag! Det var skitgott. Sån där amerikansk.

Ser väl inte så pjåkigt ut Pata? Stranden i Bagamoyo

Idag ar vi bada ratt sa risiga i magen, fasen ocksa, det gick ju sa bra! Det ironiska ar att vi antagligen blivit daliga efter ett besok pa en japans lyxresto igar... Vi tal den lokala bonsoppan serverad pa en stekhet bakgard, omgivna av en miljard flugor, men tjusig finmat i en elegant airconditioned japansk lyxvilla klarar vi inte! Vi har helt enkelt blivit for afrikanska. Middagen var iaf ganska rolig om an ganska acklig faktiskt. Efterssom det var en lyxresto (det visste vi inte nar vi gick dit, o nar vi kom fram var det for sent att ga nan annanstans for det var morkt, o da maste man aka taxi, for lata o snala for det), valde vi det billigaste pa menyn, vilket var tva koreanska ratter. Min var nan slags biffgryta (trodde jag) o stinas var nan nudelratt. Det vi fick var tva tunna smaklosa soppor med det segaste kott jag smakat, o stinas nudlar var tjocka som daggmaskar, o jatteoverkokta, bla! Men vi fick en massa roliga gratistilltugg, som kanske inte heller var jattegoda, men gratis, o da gor det ju inte sa mkt att det inte ar sa gott.... Som avslutning fick vi lite ananas, kanderad sotpotatis o - popcorn! Otippat, men en fin final. Iaf sa blev vi daliga i magen vilket resulterat i att vi bara hangt runt Q-bar idag, vi kom inte ivag till moder teresas, men imorrn ska vi till Bagamoyo, en liten stad utanfor Dar. Kul med en liten utflykt, borjar kannas som vi vaxt fast har. Tror inte jag nansin spenderat sa mkt tid framfor en dator som jag gjort sen jag kom till Tanzania, maste vara mitt sug efter civilisation, o sa ar det ju svalt! Riktiga aventyrare...

från stina

ok folks, nu skall jag lägga in lite bilder men bli inte för besvikna. Vi har inga bilder på sköna beacher eller dödsföraktande taxifärden än. Kameran stannar hemma tills jag listat ut var det är säkert att visa upp den och inte. Vi tänkte iallafall att eftersom ni förmodligen saknar oss alldeles förskräckligt så får ni lite bilder från resan hit plus från den relativa säkerheten inne på vårt rum på Q-bar.

Hej alla, idag ar det blogpremiar for mej (ull) o jag ar hemskt nervos,
sa nu maste ni kommentera o ge massor med bra feedback! Solen har
kommit, o vi hade verkligen anledning att bava har ar stekhett! Svetten
rinner i floder trots att man inte ror sej en mm. Fast vi undvikit
solen har vi lyckats branna oss. Vi borjade dan igar med en tur till
den lokala affars o restaurang-gatan. Eller stina borjade sin dag, jag
hade redan varit nere vid havet o tagit premiardoppet, bara benen
visserligen, med skor o byxor eftersom det var superlagvatten o lite
halvackligt. Iaf, den lokala gatan. Dar skulle vi kaka frukost, lite besvarlig eftersom ingen kunde engelska, men fick till slut en bonsoppa med friterade majsbrodsbullar till, riktigt gott dessutom. O sa billigt!! tankte det var det ultimata testet for vara magar ocksa, o hor o hapna, ingen diarre. Inte ens lite muller, vilket ju faktiska ar ratt ovanligt for bade mej o stina... Efter den turen akte vi en snabbis till cocobeach, dar vi var de enda vita (som vanligt, ett ord vi lart oss pa swahili ar mzungu-vita, det sager folk hela tiden om oss). Andra ord ar jambo, mambo , poa , karibo o asante. Hej, laget, bra, valkomna o tack. Ord som sags HELA tiden, av alla. Sa fort man moter nagon, o det gor man hela tiden, fragar de hur laget ar osv.
Pa eftermiddagen akte vi till barnhemmet i sensa o halsade pa, det var sadar, kandes inte som man kunde gora nan storre nytta dar, fa barn o ganska mkt personal. Men vi traffade forestandaren, en amerikanska o hon gav oss massa adresser o nr som vi ska kolla upp. Sen hade vi en taxiresa fran helvetet, vilken fick bade mej o stina att drabbas av hemlangtan, o funderingar pa att kanske bosatta oss i Zambia istallet. Lite halvjobbigt att befinna sej i ett relativt slummigt omrade halv tio en lordag kvall, fa en taxi som pa en gang far motorstopp, saknar ruta da bak o med en forare som inte fattar orden slow o not too fast.Annu jobbigare nar han forklarar att det ar trafikstockning o ska ta en genvag, pa bakgator dar groparna i marken liknar sma sandtag o det kanns som att bakhjulen haller pa att lossna... Hade ingen aning om var vi befann oss heller, men vi kom hem safe and sound, aven om stina hade valdigt ont i njurarna o va tvungen att ta en ol for att lugna sej. Buffy, tur att du inte var med... Just det pa tal om buffy, vi traffade dej igar! I form av en hund, en hanhund dessutom. Na nu orkar jag inte skriva mer, ska ga o ta mej ett dopp i poolen!

lite bakfulla

Igar hade vi en heldag, verkligen. Forst drog vi igenom hela centrala Dar till fots. Fran den finare delen (som ar ungefar som Ostberlin for 20 ar sedan)till den allra fattigaste dar vi sa klart gick vilse och tillslut blev visade vagen tillbaka till civilisationen av en ledig poliskonstapel. Vi at fantastisk "kingfish in coco" till lunch. (Flugfiske i Tanzania innebar inte samma sak har som hemma, har betyder det helt enkelt att det sitter massor av flugor pa fisken) men vi har inte haft en enda kanning av sk turismage an sa den var nog lika fin som den smakade.
Pa eftermiddagen akte vi till Ulls bazar pa Golden Tulip. Det var Dars diplomatfruar som ordnat valgorenhetsgala dar man bla auktionerade ut en fotboll med manchester Us autografer for en helt astronomisk summa (15 000 US$). Det var anda mycket trevligare an jag trott men snacka om kontraster!
Pa kvallen var det varsta draget pa Q-bar. Agaren var i Dubai sa kvallen slutade med att managern blev rapackad och lite kar i Ull, hela personalen stod och dansade rumba till bandets Afropop och Ull och jag blev bjudna pa ol av folk.
Idag har vi bada varit och sokt extrajobb pa svenska skolans fritidshem! Traffade nan dam igar ocksa forresten som driver ett barnhem i Sinza som vi skall aka och titta pa dar vi kanske kan fa jobba efter jul.
Det var allt for den har gangen..